Det känns som en evighet sen
För ganska exakt 8 månader sedan, den 1 februari, fick eleverna veta att årets Sambeteenderesa skulle gå till Rumänien. Så här beskrev en i gänget sina spontana känslor.
Min spontana känsla var att jag blev glad och jag vill gärna åka eftersom det lät intressant, samtidigt vill jag göra nånting med klassen även om det inte är en klassresa. Det är även kul att jag vi kommer att besöka en skola och andra studenter som pluggar precis som oss men i ett annat samhälle. Det är jätteintressant, det känns också spännande vilka olika ställen vi kommer att besöka tillsamman och vilka studiebesök vi kommer att göra, det känns jätte kul.
Mina förväntningar inför resan är att jag hoppas att allt kommer att gå bra under resan och att vi framför allt kommer att ha kul tillsammans eftersom det är viktigt. Jag hoppas också att vi alla kommer att komma överens om allt under resan och ha en bra tid tillsammans.
Jag har inte så stora farhågor inför någonting stort så länge vi alla är överens, de enda skulle nog vara min sjukdom vilket jag mår väldigt bra över just nu och tills oktober är det ett bra tag kvar, då hoppas jag att jag kommer att må ännu bättre, då kommer jag nog inte vara orolig över något. Jag hoppas bara att allt kommer att gå bra med resan!
Jag har inte så stora farhågor inför någonting stort så länge vi alla är överens, de enda skulle nog vara min sjukdom vilket jag mår väldigt bra över just nu och tills oktober är det ett bra tag kvar, då hoppas jag att jag kommer att må ännu bättre, då kommer jag nog inte vara orolig över något. Jag hoppas bara att allt kommer att gå bra med resan!