Tack för en underbar resa och att ni är ni!
Så mycket förarbete. Så många oroskänslor och farhågor. Så mycket längtan och pirr. Så var den här. Dagen då alla tankar och drömmar och ambitioner skulle förverkligas.
Vi samlades på Arlanda. En trött men förväntansfull grupp, 16 individer. Jag hade sovit för lite. På tok för lite. Den svenska höstnatten bjöd inte till. Regn i luften. Kyla och fukt. På bussen till Arlanda missar vi att kliva av. Får skamset och oroligt ta en buss tillbaka till terminal 5 – den gömda terminalen.
Framme i Bukarest, två problem. Ett praktiskt och ett känslomässigt. Det första: Ludwigs väska borta. Det andra: Social ångest när rumänska eleverna med leenden och svenska flaggor mottog oss. Väskan kom fram till hotellet morgonen efter, och jag hade fått ännu en insikt om mitt utvecklingsområde.
Första kvällen i den fantastiska huvudstaden mitt i det flacka och bördiga Valakiet. En sommarvarm smältdegel med ljud, trafik och varma människor mötte oss när vi osäkert kryssade oss fram i gränder och över boulevarder.
Tidig uppstigning och lång promenad mot en av Bukarest stoltaste skolor. Rockstjärnemottagning vid entrén där ett 100-tal elever mötte oss vid den pampiga entrén. In i den stora aulan och igång med lektionen. Jag satt förbryllad och hänförd. Försökte orientera mig i likheter och skillnader mellan min vana skolmiljö och denna avlägsna. Ett elevföredrag om tolerans och en mänskligare värld och sen en tysklektion på samma tema. Intressant att de kan så mycket! Glasmålningen förde oss närmre och gav möjlighet till att kommunicera. Intressant att vi kan så mycket. Vi förstår, vi reflekterar, vi är nyanserade, ibland utförliga och framförallt vi kan se händelser, sammanhang, ja hela världen ur olika perspektiv. Min stolthet brinner i bröstet (varje gång jag ser er).
Gemensam lunch i inpyrt sammanträdesrum. Rumänska specialiteter som smakade fantastiskt och ännu mer möten och samtal. Plötsligt! Vem av oss håller i den gemensamma idrottslektionen? Var ska vi vara? Vilket material har vi? Vilka ska vara med? Vi predikar förberedelser och planering i ledarskapskurserna men nu krävdes den kanske viktigaste ledarskapsförmågan - flexibilitet. Improviserad katten och musen och sen två landskamper, en i basket och en i volleyboll. Mycket skratt, igenkänning, glädje.
Busstur med rumänska skolelever som guider genom staden. Öppet tak och ett par timmar på Bukarests Skansen. Jag pratade postkommunism, nationalism, framtidsdrömmar under 45 minuter med en 15-åring. Starkt! Ung 2017 i Rumänien var ett syfte med resan. Lång diskussion med annan elev om musikscenen, hur och varför han demonstrerade på torgen mot korruptionslagen i våras.
Tunnelbana till Ferentari. Lång promenad genom sektor 5. Utsatthet, fattigdom och skilda livsvillkor mötte mig. Hundar letar mat bland berg av sopor, en använd spruta på trottoaren. Mitt i utanförskapet – HOPP OCH GLÄDJE. Project Ruth gladde mig och att se våra elever glädja sig åt Projekt Ruth gladde mig. Min vision med programmet - att leda för ett mänskligare samhälle – materialiserades, förverkligade sig och låg där konkret för oss att se och känna. Insikt. För att leda för ett mänskligare samhälle finns två fundamentala resurser som måste finnas på plats för förändring – En PLATS där förändring kan ske och INDIVIDER som skapar denna förändring. Platsen måste ligga där hjälpen ska ges, och de som jobbar med förändringen måste ha ett högre syfte med förändringen. Då kan små och stora underverk skapas. Project Ruth är just en sådan plats, med sådana individer. Smärtsamt att se barnen, inspirerande att se skillnaden projektet gör i deras liv. Vad kan jag göra? Vad kan vi göra? Vad kan samhället göra? Frågor jag först nu fick konkreta svar på.
Vi bytte stad till Pitesti, enligt turistguiden den grymmaste industristaden i Rumänien. Enligt mig en trevlig stad, lätt att förstå och ta sig fram i. Obehaglig inblick i kommunismens grymheter och psykologiska påverkan gav Fängelsemuseet där Securitate samlade studenter för att genom tortyr och experiment omprogrammera till renläriga kommunister.
I minibussar blev vi hämtade och transporterade till en ljus plats där förutsättningar och framtid skapas – Somebody Cares. Det finns så mycket att läsa. Det finns så mycket att diskutera. Men att möta, uppleva och se utsattheten i dessa glömda och gömda byar är omvälvande och känns fysiskt i kroppen. Att för en kort stund finnas i romernas situation ristas fast i mig som minnen för livet. Glädjen över det lilla, upphetsningen över en kram och uppskattningen över bekräftelsen slår genom i mig.
Denna resa och dessa livsavgörande erfarenheter hade aldrig blivit av om det inte vore för er. Jag har alla er att tacka för att jag fick vara med om detta. Vi har skrattat tillsammans och vi har löst svåra utmaningar tillsammans och vi har tagit hand om varandra tillsammans. Ingen har lämnats utanför och alla ska med. Jag har lärt mig av er att ett inkluderande och mänskligare samhälle måste finnas mellan oss i det lilla formatet, för att det ska hända i det stora. Min önskan är att ni tar er tid och kraft att ta upp resan i efterhand och behandla den intellektuellt och känslomässigt. En stund innan ni somnar på kvällen. När ni borstar era tänder. Väntar på bussen till skolan. I samtal med nyfikna släktningar, vänner och skolkamrater. Låt de personer vi mött, de erfarenheter vi fått och lärdomar vi gjort leva vidare genom er för lång tid framöver.
Jag skriver detta i samma stund som vi landar med flygplanet och när jag ser mig om och ser er är jag så tacksam för att jag fick göra min första stora resa just tillsammans med er!
TACK! / Johannes
Kristoffer
Hur ska jag börja? Jag har sett fram emot denna resa väldigt länge och ska nu försöka summera mina tankar från vår fantastiska resa tillsammans.
Det kändes redan från Arlanda att denna resan skulle bli något alldeles extra. Det var mitt i natten som vi samlades men stämningen var såklart på topp. Att anlända till Bukarest värme, starka dofter och myllrande trafik gjorde starkt intryck på mig. Äntligen var vi här och det fanns ett späckat program framåt oss som vi, lärare som elev, alla hoppades skulle uppfylla våra önskemål.
Redan första dagen gav vi oss iväg till Matei Basarb och mötte eleverna vi varit i kontakt med. Det var spännande att kliva in i en ny studiemiljö och se med egna ögon hur den fungerade. Jag blev glad av att se er alla socialisera med de rumänska eleverna och bjuda på er själva. Jag vill även tacka er igen för att ni alla följde med på min privata visning av skolans museum och för lärdomen ni gav mig efteråt.
Det finns så otroligt mycket att tacka er för och jag kommer inte få med allt här i detta blogginlägg. Ytterligare några saker jag vill nämna är våra underbara middagar. Jag har verkligen uppskattat hur ni har släppt in oss lärare och låtit oss få känna oss som en del av gruppen. Ni har fått mig att skratta och le varje dag och även utmanat mig både intellektuellt och energimässigt. Aldrig har jag känt mig nervös för hur ni skall hantera de olika situationer och miljöer vi utsattes för och ni har genomgående imponerat på mig och inspirerat mig. Detta vill jag också tacka er för.
Mitt starkaste minne från denna resan utöver alla människor vi träffat och platser vi besökt är vår sista middag tillsmannans. Vi hamnade på Bukarest äldsta Inn och åt en fantastisk tvårättersmiddag. Även om maten och lokalen var utöver det vanliga var det inte detta som skapade magin. Det var istället era tal. Alla hade lagt ner tid på varandra och höll vackra personliga tal. Detta gjorde mig väldigt glad och jag känner mig lycklig över att få ha varit med er under denna resan. Tack för att ni gör att jag älskar mitt jobb!
/ Kristoffer
Linus
Planet från Amsterdam är några minuter försenat, men nu är vi uppe i luften och på väg hem. Hem från ett nio dagar långt äventyr, men med intryck och erfarenheter som kommer följa med oss resten av livet. Det är svårt att greppa att det bara är en dryg vecka sedan vi tillsammans, i chock, ramlade in på Colegiul National Matei Basarab i centrala Bukarest och blev mottagna vid ingången av ett helt gäng uppspelta elever. Det var en trevande start. Projektorn strulade (det händer inte bara oss lärare på Grillska!) och vi försökte få lite klarhet i en tyskalektion som vi inte förstod mycket av. Men efter det vände det!
Det finns så otroligt mycket att säga om den här resan, och det är otroligt många intryck som behöver bearbetas. Det går inte att få med allt i ett ynka blogginlägg. Och de saker vi har upplevt har ju avverkats tidigare i denna blogg. Därför väljer jag att i detta inlägg lyfta den tacksamhet jag känner inför er, efter vår resa tillsammans.
Tack för att ni har haft förståelse för att även vi blir trötta och för att vi inte alltid har full koll på läget. Ibland blir vi lite snurriga, och jag förstår att vi vid tillfällen under resan har varit en källa till frustration för er. Visst har vi blivit irriterade på varandra, men tillsammans har vi löst de problem som uppstått och det hade inte gått utan en ömsesidig respekt mellan oss. Det är jag tacksam för.
Tack för att ni har sagt till oss när ni upplevt att vi gjort något fel eller när ni känt att vi varit för omständliga eller att vi har tagit ogenomtänkta beslut. Det här är en ny erfarenhet för oss och ni har verkligen hjälpt oss att bli bättre. Ni har hjälpt oss att se saker från andra perspektiv, perspektiv som vi kanske helt missat. Det är jag tacksam för.
Tack för att ni har tagit hand om varandra. Förutom ett litet missförstånd i Brasov så har jag inte känt oro en enda gång under resan. Jag har känt mig helt trygg i att ni tagit hand om varandra och hjälpt varandra vid de tillfällen när ni har haft egen tid att förvalta. Det är absolut ingen självklarhet och det är en stor eloge till er som klass. Det är jag väldigt tacksam för.
Och sist, men absolut inte minst, tack för att vi har fått dela den här resan med er. Visst ska det bli skönt att komma hem, men jag kommer att sakna rundan på kvällarna och jag kommer att sakna skratten. Vi har verkligen fått lära känna människorna, inte bara eleverna, i SB15 och jag känner en otrolig ödmjukhet inför att få ha delat dessa upplevelser och erfarenheter med er. Och den absolut största känslan jag bär med mig efter de här dagarna är stolthet. Vi är otroligt stolta över er, och det är jag tacksam för.
TACK! / Linus
